144
Pauline hade läst denna artikel, och dess verkan hade blivit så mycket häftigare, som ingen med försiktighet berett henne därpå. Sedan min återkomst hade jag icke i hennes närvaro uttalat hennes mans namn; och ehuru jag kände nödvändigheten att snart berätta för henne den händelse, som gjorde henne fri, utan att låta henne få veta upphovsmannen till denna frihet, hade jag ännu ej fattat någon bestämd plan för detta meddelande, långt avlägsen från att tro, det tidningarne skulle förekomma min varsamhet och på sitt vanliga råa sätt meddela en nyhet, vilken, för att framföras till henne, vars hälsa alltid var vacklande, fordrade ännu mera skonsamhet än för varje annan kvinna.
I detsamma inträdde doktorn. Jag sade honom, att en häftig sinnesrörelse förorsakat Pauline ett nytt sjukdomsfall. Vi gingo tillsammans upp till henne. Hon låg ännu avdånad, oaktat det vatten, man stänkt i ansiktet, och det luktsalt, man låtit henne inandas. Läkaren talade om att åderlåta henne och började sina förberedelser härtill; då svek modet mig, och darrande som en kvinna, tog jag min tillflykt ner i trädgården.
Jag förblev där nära en halvtimme, med pannan lutad mot händerna och huvudet bestormat av tusende tankar. Vid alla de senare tilldragelserna hade jag passivt följt det tvåfaldiga intresset av mitt hat till greven och min vänskap för min syster. Jag förbannade denne man, ifrån den dag, då han med Paulines hand frånrövade mig min sällhet; och behovet av personlig hämnd, begäret att tillfoga ett fysiskt ont, i stället för den moraliska smärta, jag själv lidit, hade blint hänfört mig. Jag hade velat döda eller bli dödad. Nu, då saken var fullbordad, såg jag alla dess följder utveckla sig.
Någon slog mig sakta på axeln; det var doktorn.
»Och Pauline?» utropade jag med sammanknäppta händer.
»Hon har återfått sansen.»
Jag steg upp, för att skynda till henne; doktorn hejdade mig.
