dom glättig, rodnande och kransad med blommor, bland parfymers och musikens virvlar hänförd i någon smäktande vals eller sprittande galopp; men var? Jag visste det icke. När? Detta var mig omöjligt att säga; det var en dröm, ett återljud i mitt minne, som hade ingenting bestämt eller verkligt, och vilket undflydde mig, liksom jag gripit efter en luftbild. Jag återvände med föresats att se henne ännu en gång, om jag också, för att ernå detta mål, skulle fela mot all grannlagenhet; men vid min återkomst, ehuru jag ej varit borta mer än en halvtimma, voro varken Alfred eller hon kvar vid baden i Pfeffers.
Två månader hade förflutit sedan detta andra sammanträffande. Jag befann mig i Baveno, nära invid Lago Maggiore. Det var en skön höstafton; solen hade sänkt sig bakom Alperna, och skymningen höljde redan östern, vilken började att glest översås med stjärnor. Fönstret i mitt rum låg utåt en terass, betäckt med blommor. Jag steg ned och fann mig mitt uti en skog af rosenbuskar, myrten och oranger. Jag motstod ej heller frestelsen, utan bröt några doftande kvistar och gick att stödja mig mot en balustrad av röd granit invid sjön, och skild därifrån endast genom landsvägen, som leder från Genève till Milano. Jag hade knappast hunnit fram, förrän månen uppgick från sidan åt Sesto och dess sken begynte smyga sig efter sidorna på bergen, vilka begränsade synkretsen, och över vattnet, som slumrade vid mina fötter, jämnt och skinande, likt en ofantlig spegel. Allt var lugn; intet buller hördes, varken från jorden, sjön eller himlen, och natten började sitt lopp i majestätisk och melankolisk stillhet. Lugnet stördes dock snart av det avlägsna bullret av en vagn, som kom från Doma d'Ossola och den nalkades hastigt. Vid krökningen av vägen varseblevs en postvagn, dragen i galopp av tvenne hästar framåt vägen till värdshuset. Ungefär tvåhundra steg från oss smällde postiljonen hårt med sin piska, för att tillkännagiva sin ankomst för den väntande medbrodern. Strax därpå gnisslade också den stora värds-
