146
för. Jag trodde först att Pauline sov; men snart nåddes mitt öra av några kvävda snyftningar, jag lade handen på låset. Då erinrade jag mig mitt löfte, och för att ej bryta det, störtade jag ut ur huset, satte mig i den första hyrvagn jag mötte, och lät föra mig till Regent-Park.
Två timmar irrade jag omkring, nästan såsom en vansinnig, bland de spatserande, bland träden och bildstoderna; därpå återvände jag. I porten mötte jag en betjänt, som sprang ut för att söka läkaren. Pauline hade fått ett nytt nervanfall, förenat med yrsel. Denna gång kunde jag ej lägga band på mig. Jag störtade in i hennes rum, kastade mig på knä och fattade hennes hand, vilken hängde ned över sängkanten. Hon tycktes icke märka min närvaro, hennes andedräkt var hastig och avbruten, hon höll ögonen slutna, och några meningslösa ord gingo över hennes feberheta läppar. Doktorn inträdde.
»Ni har icke hållit ord», sade han.
»Ack, hon har ej igenkänt mig», svarade jag.
Icke desto mindre märkte jag hennes hand darra vid ljudet av min röst. Jag lämnade min plats åt doktorn; han gick fram till sängen, kände på den sjukas puls och förklarade ännu en åderlåtning vara av nöden. Emellertid tilltog det onda, oaktat det avtappade blodet; om aftonen hade en hjärnfeber utvecklat sig.
Åtta hela dygn låg Pauline försänkt i detta förfärliga medvetslösa tillstånd, varunder hon kände ingen och trodde sig beständigt hotad samt ropade oavbrutet på hjälp. Därefter begynte sjukdomens häftighet avtaga, och en ytterlig svaghet, en fullkomlig maktlöshet efterträdde denna yrande överspänning. Slutligen, då hon nionde morgonen, efter en något stillare sömn, åter öppnade ögonen, igenkände hon mig och uttalade sakta mitt namn. Vad jag erfor i detta ögonblick är omöjligt att beskriva. Jag kastade mig på knä, med huvudet stött mot hennes bädd, och började gråta som ett barn. I detsamma inkom doktorn, och fruktande en sinnesrörelse för henne, ålade han mig att gå ut. Jag
