låt oss ej mera tala därom. Dessutom känner jag mig bättre; Neapel skall göra mig gott. Jag har länge önskat att se Neapel.»
»Ja», fortfor jag, avbrytande henne, »ja, vi skola snart vara där. Vi skola för vintern taga ett litet hus i Sorrento eller Resina. Ni skall där tillbringa vintern, värmd av solen, som här ej släckes; och i vår skall ni återkomma till livet med hela naturen. — — Vad fattas er, min Gud?»
»O, vad jag lider!» sade Pauline, styvnade krampaktigt och förde handen till sitt bröst. »Ni ser det, Alfred, döden är avundsam även på våra drömmar och sänder mig en plåga, för att väcka oss därur!»
Vi sutto tysta ända till dess vi lade i land. Pauline ville gå; men hon var så svag, att hennes knän sviktade. Det började mörkna; jag tog henne på mina armar och bar henne till värdshuset.
Jag lät giva mig ett rum bredvid hennes. Sedan lång tid var mellan oss ett förhållande så helgat och syskonlikt, att hon somnade under mina ögon, såsom under en mors. Då jag nu såg henne mera sjuk än någonsin, och misströstade att kunna följande dagen fortsätta vår resa, avsände jag ett bud med min vagn till Milano för att till Sesto avhämta doktor Scarpa.
Jag gick åter upp till Pauline; hon hade gått till sängs. Jag satte mig vid hennes huvudgärd. Man skulle sagt, att hon hade någonting att fråga mig om och ej vågade göra det. För tjugonde gången överraskade jag hennes blick häftad på mig, med ett oerhört uttryck av tvivel.
»Vad önskar ni?» sade jag. »Ni vill fråga mig och törs ej. Jag har redan flera gånger sett er betrakta mig så; är jag icke er vän, er bror?»
»O, ni är mycket mer än allt detta», svarade hon, »och det ges icke namn för att uttrycka vad ni är. Ja, ja, ett tvivel plågar mig, ett förfärligt tvivel! Jag skall upplysa det i ett ögonblick, då ni ej skall våga säga en osanning; men stunden är ännu ej kommen. Jag
