kade med handen, och vagnen försvann vid krökningen av vägen.
Värdshusets förtjusande läge, emellan Alpernas fot och det vidtagande slättlandet, det lugna och på samma gång livliga skådespelet av Lago Maggiore med sina tre öar, varav den ena är en trädgård, den andra en by och den tredje ett palats, den första vintersnön, som betäckte bergen, och den sista höstvärmen, som kom från Medelhavet, allt detta kvarhöll mig åtta dagar i Baveno; därefter reste jag till Arona och från Arona till Sesto Calende.
Där väntade mig det sista minnet av Pauline; där hade stjärnan slocknat, som jag sett sväva utför himlen; där hade denna fot, så lätt vid randen av bråddjupet, snavat emot graven; och den borttynade ungdomen, den vissnade skönheten, det brustna hjärtat, allt var ihopträngt under en sten, griftens slöja, vilken, lika hemlighetsfullt tillsluten över hennes stoft, som slöjan i livstiden över hennes ansikte, icke lämnade annan upplysning åt världens nyfikenhet, än förnamnet Pauline.
Jag besökte denna grav, som, i olikhet med de italienska, vilka äro uti kyrkorna, höjde sig i en förtjusande trädgård, på branten av en skogbeväxt kulle, som sluttade ned emot sjön. Det var om aftonen; stenen började vitna under månljuset. Jag satte mig nära därinvid och ansträngde min tanke, att hopsamla alla de spridda och orediga hågkomster, jag hade om denna unga kvinna; men även denna gång var mitt minne upproriskt. Jag kunde ej sammanbringa annat än formlösa dunstbilder, men ingen gestalt med bestämda former, samt uppgaf hoppet att genomtränga denna gåta, till dess jag skulle återse Alfred de Nerval.
Man inser nu lätt, huru många nya föreställningar hans oförmodade uppträdande, i den stund jag minst tänkte på honom, skulle väcka på en gång i mitt förstånd, mitt hjärta och min inbillning. I ett enda ögonblick återsåg jag allt: båten, som for ifrån mig över sjön; den underjordiska bron, lik en nedgång till av-
