grunden, där de resande liknade skuggor; det lilla värdshuset i Baveno, där dödsvagnen gick förbi, och äntligen denna vitnande sten, där man, vid det genom grenarna smygande månljuset, finner endast förnamnet av denna kvinna, vilken dött så ung och säkert olycklig.
Också störtade jag mig fram emot Alfred, såsom en människa, länge innesluten i ett mörkt fängelse, kastar sig fram emot det genom en öppnad dörr inträngande dagsljuset. Han smålog sorgligt och räckte mig handen, till tecken att han förstod mig; och det var nu jag, som gjorde en rörelse tillbaka och på visst sätt drog mig undan, på det att Alfred, min vän sedan femton år, ej skulle taga för en vanlig nyfikenhet den känsla, som drivit mig fram emot honom.
Han trädde in till oss. Han var en av Grisiers bättre elever, och likväl hade han på nära tre år icke visat sig på fäktsalen. Sista gången, han var där, hade han en duell för följande dagen, och oviss ännu, på vilket vapen den skulle ske, kom han för att i alla händelser försöka sig med mästaren. Sedan den tiden hade Grisier ej återsett honom; han hade endast ryktesvis hört, att han lämnat Frankrike och uppehöll sig i London.
Grisier, som är lika varm för sina elevers som för sitt eget rykte, hade knappt växlat de vanliga artigheterna med honom, förrän han stack honom en florett i handen, och valde ibland oss en motståndare av hans egen styrka. Det var, erinrar jag mig, denne stackars Labattut, vilken reste till Italien och i Pisa gick en enslig och okänd grav till mötes.
Vid tredje utfallet stötte Labattuts florett emot hans motståndares parerplåt och sprang två tum ovanför bollen, samt gick vidare tvärs igenom fästet och sönderrev skjortärmen, som färgades av blod. Labattut kastade genast från sig floretten; han trodde, såsom vi, att Alfred var allvarsamt sårad.
Lyckligtvis var det endast en rispa; men medan Alfred vek upp sin skjortärm, avhöljde han ett annat ärr, som hade varit vida svårare, En pistolkula hade gått tvärs igenom axeln.
