»Vad», yttrade Grisier förvånad, »jag visste icke, att ni hade detta sår?»
Grisier kände oss alla, såsom en amma känner sitt barn. Ingen av hans elever hade en skråma på kroppen, vars datum och orsak ej var honom bekant. Han skulle kunna skriva en samling av kärleksäventyr, bra underhållande och bra skandalös, om han ville sätta upp en historia om alla de värjstyng, vilkas orsaker han känner; men en sådan skulle göra för mycket buller och därigenom för mycket skada hans inrättning; han låter kanske ge ut den efter sin död.
»Emedan jag fick det dagen efter, då jag sist fäktade med er», svarade Alfred, soch jag reste till England samma dag jag erhöll det.»
»Jag hade ju nekat er att slåss på pistol. En allmän regel; värjan är ädlingens och den tappres vapen; värjan är den dyrbaraste lämning, historien bevarar efter de stora män, som spritt glans över fäderneslandet. Man säger ju Carl den Stores svärd, Bayards svärd, Napoleons svärd; men vem har någonsin talat om deras pistol? Pistolen är stråtröfvarens vapen: med pistolen för bröstet tilltvingar man sig underteckning på falska växlar, med pistolen i hand anhåller man en vagn på en skogsväg; med pistolen gör bankruttören slut på sina dagar. Pistol!… Fy!… Värjan däremot! Det är en följeslagare, en förtrogen, en vän till mannen; den vaktar hans heder eller hämnar den.»
»Nåväl», svarade Alfred småleende; »men huru har ni med dessa grundsatser för två år sedan kunnat slåss på pistol?»
»Med mig är det helt annat. Jag måste slåss på vad vapen man vill. Jag är fäktmästare; och dessutom gives det fall, då man ej kan avslå de villkor, som åläggas oss.»
Jag befann mig just i ett av dessa fall, min bäste Grisier; och ni ser, att jag icke dragit mig illa ur spelet.»
»Ja, med en kula i axeln.»
Det var dock alltid bättre, än en kula i hjärtat.»
