det var endast att befara, att den med varje ögonblick skulle kantra. Plötsligt kände jag en häftig stöt. Jag hade strandat; men var det mot en klippa eller på en der några minuter fann jag mig bortförd med en ny vål- sandbank? En svallvåg gjorde mig åter flott, och un- samhet. Äntligen slungades båten framåt med så mycken kraft, att, då vattnet föll tillbaka, var kölen ned- borrad i sanden. Jag förlorade ej ett ögonblick, tog min överrock och hoppade överbord, lämnande det övriga kvar. Vattnet gick mig endast till knäna, och innan vågen, vilken kom efter, hög som ett berg, upphann mig, hade jag nått fast botten.
Du förstår att jag icke förlorade tiden. Jag kastade rocken över axlarna och skyndade högre upp mot landet. Snart kände jag, att jag gick över dessa runda kiselstenar, som utmärka flodens gränser. Jag fortfor att stiga upp ännu någon tid; marken hade ånyo förändrat natur; jag gick ibland dessa höga växter, som skjuta upp på Dünerna. Nu hade jag ingenting vidare att frukta, utan stannade.
Ehuru vi ännu befunno oss i medlet av September, voro nätterna redan kalla. Jag eftersinnade var jag kunde finna ett skydd mot regnet och erinrade mig då ruinerna, som jag sett ifrån havet, och som icke kunde vara långt borta ifrån det stället på kusten, där jag befann mig. Följaktligen fortfor jag att stiga uppför en brant sluttning och fann mig snart på ett slags bergsslätt. Jag gick vidare framåt; ty jag varseblev framför mig en svart massa, den jag ej redigt kunde urskilja, men vilken, vad det än var, kunde erbjuda mig en tillflykt. Äntligen lyste en blixt, och jag igenkände den förfallna ingången till ett kapell. Jag trädde in och befann mig i ett kloster, där jag sökte efter det minst skadade stället och satte mig i ett hörn bakom en pelare, med föresats att där avvakta dagen; ty som jag ej kände trakten, kunde jag icke äventyra att i detta väder begiva mig ut för att uppsöka en människoboning. För övrigt hade jag, på mina jakter i Vendée och Alperna, i en bretagnisk eller schweizisk hundkoja
