22
tillbragt väl tjugu nätter sämre, än den som nu väntade mig. Det enda som oroade mig var en viss sugning i magen, vilken erinrade mig, att jag icke förtärt någonting sedan klockan tio förmiddagen; men hastigt påminte jag mig att jag bedt madam Osscraie förse fickorna i min överrock med proviant. Ivrigt stack jag handen däruti, och min hederliga värdinna hade följt min uppmaning: i den ena fann jag ett litet bröd och i den andra en flaska med rum. Det var en supé, som lämpade sig förträffligt efter omständigheterna. Också hade jag knappast slutat den, förrän jag kände en mild värme åter sprida sig i mina lemmar, vilka börjat stelna; mina tankar, som antagit en dyster färg, i väntan på en fastenatt, livades så snart detta behov blivit stillat. Jag kände sömnen närma sig, vägledd av tröttheten, och svepte in mig i min rock, stödd emot pelaren, samt inslumrade snart, sövd av havets susande, vilket bröt sig emot stranden, och av blåstens vinande, som förlorade sig i ruinerna.
Jag hade sovit vid pass två timmar, då jag väcktes av en dörr, som gnisslade på sina gångjärn och slog emot muren. Jag spärrade upp ögonen, såsom man gör, då man väckes ur en orolig sömn; därpå steg jag upp och gömde mig instinktmässigt bakom pelaren. Men förgäves bemödade jag mina synorgan; jag såg intet och hörde intet. Emellertid höll jag mig likväl på min vakt, övertygad att jag verkligen hört bullret, som väckte mig, samt att jag icke blivit bedragen av en dröm.
TREDJE KAPITLET.
EN NATTLIG SYN.
Stormen hade lagt sig, och ehuru himlen ännu var överdragen av svarta moln, smög likväl månen stundom fram en stråle emellan dem. Under en av dessa snabba
