belysningar, vilka snart släcktes av ett fullkomligt mörker, vände jag mina blickar ifrån dörren, som jag trott mig höra knarra, för att kasta dem vidare omkring mig. Jag var, såsom jag trott mig bemärka oaktat mörkret, mitt ibland ruinerna av ett gammalt kloster, och enligt vad man kunde sluta till av de ännu stående kvarlevorna, befann jag mig uti kapellet. På båda sidor om mig sträckte sig de tvenne korridorerna, stödda av låga och välvda arkader, varvid några sönderslagna gravvårdar, omkullkastade bland det höga gräset, utmärkte platsen, där detta klosters forna invånare funno vila efter livet vid foten af stenkorset, som ännu stod uppe, ehuru stympat och berövat sin Kristusbild.
»Du vet», fortfor Alfred, »och alla med verkligt mod skola medgiva, att fysiska företeelser hava en ofantlig inverkan på de intryck, själen emottager. Jag hade nyligen undsluppit en förfärlig storm; nära stel av köld, hade jag inkommit bland dessa obekanta ruiner: tröttheten hade sänkt mig i en sömn, som stördes av ett buller, oväntat i denna enslighet; och äntligen, vid mitt uppvaknande, befann jag mig på själva skådeplatsen för dessa mord och våldsgärningar, vilka sedan två månader förhärjade Normandiet. Jag befann mig där ensam, obeväpnad och, såsom jag sagt dig, i en belägenhet, då kroppsliga förhållanden hindra den domnande själen att återtaga sin spänstighet. Du skall således icke finna det underligt, att alla dessa berättelser framför eldbrasan återkommo i mitt minne, samt att jag blev stående orörlig emot pelaren, i stället för att lägga mig och försöka att åter insomna. För övrigt var jag så fast övertygad, att en mänsklig varelse förorsakat det buller, som väckt mig, att, under mitt forskande i de mörka korridorerna och på det mest upplysta stället av begravningsplatsen, mina blickar ständigt vände sig tillbaka och fästes vid dörren uti muren, där jag var säker att någon ingått. Väl tjugu gånger hade jag lust att gå och lyssna vid denna dörr, om jag skulle höra något ljud, som kunde sprida ljus i mina tvivelsmål;
