26
noggrann beskrivning; emellertid hade jag sett nog därav för att igenkänna honom, om jag händelsevis skulle träffa honom.
Du finner, att detta sällsamma uppträde var tillräckligt att för det återstående av natten förjaga icke allenast allt hopp, utan även all tanke på sömn. Jag förblev således stående, utan att känna ringaste trötthet, och förlorade mig i de tusende tankar, som korsade varandra i min själ, samt fullt och fast besluten att genomtränga denna hemlighet. För det närvarande var det likväl omöjligt. Jag var, såsom sagt, obeväpnad, och hade varken nyckeln till dörren eler en dyrk för att uppbryta den. Dessutom ansåg jag det bättre att avgiva en berättelse om saken för domstol, än att själv företaga ett äventyr, vid vars slut jag väl, i likhet med Don Quijote, kunde råka på en väderkvarn. I första gryningen begav jag mig därför ut samma väg jag kommit, och befann mig snart åter på branten av berget. En stark dimma betäckte havet; jag nedsteg till stranden och satte mig där, i avvaktan på att den skulle skingras. Efter en halvtimmes förlopp uppgick solen, och dess första strålar genomträngde töcknet, som höljde den efter gårdagens storm ännu upprörda och skummande oceanen,
Jag hade hoppats återfinna min båt, som flodvattnet bort uppkasta på landet, och fann honom verkligen uppvräkt bland stenarna. Jag skyndade dit; men utom det att havet, genom sitt fallande, gjort det omöjligt för mig att åter få ned den till vattnet, hade en av bottenplankorna blivit söndersprängd emot en klippkant, och jag måste därför uppgiva all tanke att begagna den för min hemresa till Trouville.
Lyckligtvis är kusten tätt besökt av fiskare, och inom en halvtimma fick jag en båt i sikte. Snart var den inom hörhåll; jag tecknade och ropade. Man både hörde och såg mig, och båten styrde mot land. Jag förde ned däruti masten, seglet och årorna från min farkost, vilken lätteligen kunde bortföras av en ny flod. Själva skrovet överlämnade jag åt sitt öde. Fiskrarne, vilka
