emottogo mig som en ny Robinson Crusoe, voro ifrån Trouville. De igenkände mig och betygade sin glädje att finna mig vid liv. De hade sett mig avresa dagen förut; och som de visste, att jag ej återkommit, hade de ansett mig vara drunknad. Jag berättade dem mitt skeppsbrott, och sade att jag tillbringat natten bakom en klippa, samt frågade dem i min tur, huru man benämnde ruinerna, som höjde sig från bergstoppen, och dem vi började att få i sikte, då vi avlägsnade oss från stranden. De svarade, att det var det forna klostret Grand-Pré och hörde till parken vid slottet Burcy, som ägdes av greve Horace de Beuzeval.
Det var andra gången detta namn uttalades för mig och det kom mitt hjärta att slå oroligt, emedan det återväckte ett smärtsamt minne; greve Horace de Beuzeval var gift med Pauline de Meulien.
»Pauline de Meulien!» utbrast jag och avbröt Alfred, »Pauline de Meulien!»… och nu vaknade mitt minne. »Ja, så är det… det är henne jag mött med dig i Schweiz och Italien. Vi hade sett varandra i prinsessan B—s salonger, hos hertigen av F—, hos madame de M—. Vad! Jag igenkände henne icke: hon var så blek och avfallen! O! det var en förtjusande kvinna, rik på talanger, behag och snille! Ett härligt svart hår, och ögonen på en gång milda och stolta! Stackars olyckliga flicka! Ack, nu erinrar jag mig henne fullkomligt!»
»Ja», återtog Alfred med rörd och kvävd röst, »ja, det var hon. Även hon igenkände dig, och det var skälet, varför hon undvek dig så sorgfälligt. Det var en ängel i godhet, mildhet och behag. Du vet det, ty, såsom du sade hade vi ofta sett henne tillsammans; men vad du icke vet, är att jag då älskade henne av hela min själ, samt att jag säkert försökt att vinna hennes hand, om jag vid den tiden haft den förmögenhet, jag nu äger. Men jag teg; ty i jämförelse med henne var jag fattig. Jag insåg att jag, om jag fortfor att se henne, vågade hela min framtida lycka emot en föraktfull blick eller ett förödmjukande avslag. Jag reste
