orörlighet, som övertygade mig att jag var alldeles ensam, vågade jag mig fram till stället. Jag upplyftade gravstenen, på samma sätt som greven gjort det, och såg jorden nyligen omrörd; jag lade bössan på marken, satte ner spaden i samma riktning, som det förut var grävt, och vid första spadtaget såg jag en nyckel blänka bland mullen. Jag fyllde igen gropen, lade stenen tillbaka, fattade mitt gevär, ställde spaden där jag funnit den, och stannade ett ögonblick på det mörkaste stället, för att bringa mina tankar i ordning.
Det var tydligt, att denna nyckel öppnade dörren, varigenom jag sett greven utgå. Nu behövde jag icke mera bräckjärnet, utan lämnade det bakom pelaren, och försedd endast med facklan, begav jag mig fram mot den välvda dörren. Jag gick ner de tre trappstegen och satte nyckeln i låset, den passade; vid andra varvet öppnades rigeln och jag gick igenom. Jag ärnade tillsluta dörren, då det föll mig in, att någon oförutsedd händelse kunde hindra mig att åter öppna den med nyckeln; jag återvände därför efter bräckjärnet och gömde det i ett hörn på fjärde eller femte trappsteget. Nu tillslöt jag dörren, och emedan jag befann mig i det djupaste mörker, tände jag min fackla, varvid det underjordiska valvet upplystes.
Stället liknade nedgången till en källare; det var på sin höjd fem eller sex fot brett; murarne och det välvda taket voro av sten. En trappa av vid pass tjugu steg låg framför mig; vid foten av densamma fann jag en böjd och sluttande gång, vilken fortfor att sänka sig nedåt. Några steg framför mig såg jag en annan dörr; jag gick fram och satte örat mot ekplankorna i densamma för att lyssna, men hörde intet. Jag försökte nyckeln; även denna gång öppnade den, och jag gick vidare, dock utan att igenläsa denna dörr, och var nu nere uti gravvalven, bestämda för klostrets superiorer; ty de andra munkarna begravdes på den förutnämnda platsen uppe i klostret.
Här hejdade jag mig ett ögonblick; det var tydligt att jag närmade mig målet för min vandring. Mitt be-
