34
slut var för väl fattat, för att jag skulle vackla, men likväl bör du finna,» fortfor Alfred, »att själva stället icke förfelade att göra intryck på mig. Jag strök med handen över min av svett betäckta panna, och stannade en stund, för att hämta mig. Vad skulle jag finna? Tvivelsutan någon gravsten, nedlagd för tre dagar sedan. Plötsligt spratt jag till! Jag hade trott mig höra ett kvidande.
Detta ljud, i stället för att minska mitt mod, återgav mig det helt och hållet; jag skyndade framåt, men varifrån hade denna suck kommit? Medan jag forskade omkring mig, hördes åter ett klagoljud. Jag störtade fram i den riktning, varifrån det utgått, och sänkte mina blickar i varje gravkor, utan att se annat än stenar, vilkas inskrifter utvisade namnen på dem, som vilade i deras skydd. Slutligen, framkommen till det sista och mest undangömda, varseblev jag innanför gallerdörren en kvinna, som satt med vridna händer och tillslutna ögon, tuggande på en lock av sitt hår. Nära intill henne på en sten var ett brev, en utsläckt lampa och ett tomt glas. Hade jag kommit för sent? Var hon död? Jag försökte nyckeln, den hörde ej till låset; men vid det buller jag åstadkom, öppnade kvinnan sina förvildade ögon, kastade konvulsiviskt tillbaka håret, som höljde hennes ansikte, och reste sig med en snabb och mekanisk rörelse upp som en vålnad. Jag utstötte på en gång ett anskri och ett namn — Pauline!
Då störtade hon fram till gallret och föll på knä.
»O», skrek hon, under smärtan av den grymmaste dödskamp, »tag mig härifrån! Jag har ingenting sett, jag skall ingenting omtala; jag svär det vid min mor!»
»Pauline! Pauline!» upprepade jag och fattade hennes händer tvärtigenom gallret. »Pauline, ni har ingenting att frukta; jag kommer till er hjälp och bistånd; jag kommer för att rädda er.»
»O», sade hon och sprang upp, »att rädda, att rädda mig!… ja, att rädda mig! Öppna dörren, öppna henne genast; så länge den icke är öppen, tror jag ej på vad ni säger. I himlens namn, öppna denna dörr!»
