36
fästena på den ena dörren uppbrutna; jag fattade i den, och den gav efter. Pauline föll på knä; först i detta ögonblick ansåg hon sig för fri.
Jag lämnade henne en stund för sin andaktsbetygelse; sedan gick jag in i graven. Då vände hon sig livligt om, tog det uppbrutna brevet från stenen och gömde det i sin barm. Denna rörelse erinrade mig om det tomma glaset; jag grep det med ängslan; ett vitaktigt ämne betäckte en halv tum högt dess botten.
»Vad har det varit i detta glas?» frågade jag förskräckt.
»Gift!» svarade Pauline.
»Och ni har druckit det!» utbrast jag.
»Visste jag att ni skulle komma?» sade Pauline och stödde sig mot gallret; ty nu först kom hon ihåg, att hon tömt detta glas en eller två timmar före min ankomst.
»Känner ni några plågor?» frågade jag.
»Inte ännu», svarade hon.
Då väcktes hos mig en förhoppning.
»Har giftet stått länge i glaset?»
»Ungefär två dygn; ty jag har ej så noga kunnat beräkna tiden.»
Jag betraktade ånyo glaset; fällningen, som betäckte dess botten, lugnade mig något; på en tid av två dygn hade giftet hunnit avsätta sig. Pauline hade druckit endast vatten, förgiftat, det är sant, men kanske icke till den grad, att det kunde ge döden.
»Vi hava ej ett ögonblick att förlora», sade jag och fattade om henne med ena armen. »Vi måste fly, för att söka hjälp.»
»Jag kan nog gå själv», sade Pauline och gjorde sig lös med denna heliga blygsamhet, som redan förut spritt sin färg över hennes ansikte.
Vi begåvo oss genast på väg till första dörren, vilken vi igenläste efter oss; därpå kommo vi till den andra, som öppnades utan svårighet, och nu befunno vi oss i klostret. Månen sken mitt på den rena himlen; Pauline sträckte ut armarna och föll för andra gången på knä.
