38
och det så fort som möjligt, tjugufem louisdorer då ni kommer fram!»
Mina raska båtkarlar, vilka ansågo seglet otillräckligt, grepo till årorna, och båten halkade fram som en sjöfågel över vattenspegeln.
FEMTE KAPITLET.
AVSKEDET.
Då vi inlupo i hamnen, slog Pauline åter upp ögonen. Hennes första känsla var förskräckelse; hon trodde sig blott hava haft en tröstande dröm, och sträckte ut händerna, liksom för att försäkra sig att de ej mera rörde vid fängelsemurarna. Sedan kastade hon oroliga blickar omkring och frågade: »Vart för ni mig?»
»Var lugn», svarade jag; »dessa hus, som ni ser framför er, höra till en fattig by; de, som bebo dem, hava för mycket att göra för att vara nyfikna. Ni kan förbliva okänd där, så länge ni behagar. För övrigt, om ni önskar resa, så nämn endast orten, och i morgon, i natt, på ögonblicket reser jag med. Jag skall följa er och vara er ledsagare.»
»Till och med från Frankrike?»
»Överallt!»
»Tack!» sade hon; »lämna mig endast en timma att tänka härpå. Jag vill försöka att samla mina tankar; ty nu äro både mitt huvud och mitt hjärta brustna. Alla mina krafter hava på dessa två dygn blivit uttömda, och i min själ känner jag en förvirring, som liknar svagsinthet.»
»Som ni själv önskar; när ni vill se mig, så låter ni kalla mig.» — Hon gjorde en åtbörd av tacksamhet. I detsamma voro vi framme vid värdshuset. Jag lät ställa i ordning ett rum i ett hus, som låg alldeles skilt från det jag bebodde, för att ej såra Paulines grannlagenhet, och anbefallde värdinnan att giva henne endast svag buljong; varje annan föda kunde bliva farlig i det över-
