skall föra mig dit; men jag kan ej komma dit ensam och utan familj. Ni har erbjudit mig att kallas er syster; för alla skall jag händanefter vara fröken de Nerval.»
»O, vad jag är lycklig!» utbrast jag. Grevinnan gav ett tecken att jag skulle avhöra henne.
»Jag begär mera utav er, än ni kanhända tror», sade hon. »Även jag har varit rik; men de döda äga ingenting kvar.»
»Men jag är det, och allt vad jag äger…»
»Ni förstår mig ej», avbröt hon, »och då ni ej låter mig sluta, tvingar ni mig att rodna.»
»O, förlåt!»
»Jag skall vara fröken de Nerval, en dotter av er far, om ni så vill, en moderlös, som blivit er anförtrodd Ni har säkert rekommendationsbrev; ni skall skaffa mig en plats såsom lärarinna i någon pensionsinrättning. Jag talar engelska och italienska som mitt modersmål; jag har god kännedom i musik, åtminstone sade man mig det fordom; jag skall giva undervisning i språk och musik.»
»Det är omöjligt», inföll jag.
»Se där mina villkor», inföll grevinnan: »avslår ni dem, min herre, eller antager ni dem, min bror?»
»O, allt vad ni vill; allt, allt!»
»Nåväl, då är ingen tid att förlora: i morgon måste vi resa; är det möjligt?»
»Fullkomligt!»
»Men pass?»
»Jag har ett sådant.»
»För herr de Nerval?»
»Jag tillägger: och för min syster.»
»Tänker ni göra ett falskt?»
»Ja, ganska oskyldigt; eller vill ni hellre att jag skriver till Paris efter ett annat?»
»Nej, nej! Det skulle förorsaka för mycken tidspillan. Varifrån resa vi?»
»Från Havre.»
»På vad sätt?»
