44
hon än befann sig, skulle han uppsöka henne. Då skulle jag hava frälsat henne för en annan; hon skulle tacka mig som en bror, och det vore allt. Denne man skulle trycka min hand och upprepa, att han vore skyldig mig mer än livet. Sedan skulle de njuta en lycka, så mycket säkrare, som den vore okänd! Och jag, jag skulle återkomma till Frankrike, för att där lida, såsom jag redan lidit, och tusen gånger mera; ty denna sällhet, som jag förut endast skådat i fjärran, hade närmat sig till mig, för att sedan på ett ännu grymmare sätt undfly mig. Och då skulle jag kanske en dag förbanna den stund, då jag befriade denna kvinna, och det skulle smärta mig att hon, död för alla andra, levde för mig, långt ifrån mig, och för en annan, nära intill honom. För övrigt, om hon var brottslig, var grevens hämnd rättvis. I hans ställe skulle jag icke låtit henne dö så; men säkert hade jag mördat henne, henne och den man hon älskade. — Pauline älska en annan! Pauline brottslig! O, denna tanke gnagde mitt inre. Jag lyftade långsamt mina ögon; Pauline, med huvudet tillbakalutat, såg emot himlen, och tvenne tårar rullade utför henne kinder.
»O, min Gud!» utbrast jag, »vad fattas er?»
»Tror ni», sade hon, utan att röra sig, »tror ni att man för alltid lämnar sitt fädernesland, sin släkt, sin mor, utan att hjärtat brister? Tror ni, att man går, om icke från lycka, åtminstone från lugn, till förtvivlan, utan att hjärtat blöder? Tror ni, att man vid min ålder överfar oceanen, för att i ett främmande land tillbringa sitt återstående liv, utan att en tår blandas med vågen, som bortför en långt från allt vad man älskat?»
»Men», sade jag, »är det då ett evigt farväl?»
»Evigt», viskade hon och skakade sakta sitt huvud.
»Skall ni aldrig återse någon av dem ni saknar?»
»Aldrig.»
»Ock skola alla utan undantag och för alltid förbliva i okunnighet om, att den, de sörja såsom död, lever och gråter?»
»Alla, för alltid, utan undantag.»
