»Ja, alldeles lik den här.»
»Och den skall bebos?»
»Denna fråga täcktes ni själv avgöra.»
»Man måste foga sig efter ödets fordringar. I världens ögon är ni min bror, och det är helt naturligt, att ni bebor samma hus som jag, då man däremot säkert skulle finna det besynnerligt, att ni bodde annorstädes. Ni bör därför intaga denna våning. Låt oss gå ner i trädgården.»
Det var en gräsplan, med en blomsterrabatt mitt uti. Vi gingo två eller tre varv omkring den, följande en rund och sandad gång, som omgav densamma; sedan gick Pauline fram och plockade en bukett.
»Se dessa arma rosor», sade hon, då hon återkom till mig, »huru bleka och nästan utan all lukt de äro. Se de ej ut såsom landsflyktiga, vilka tråna efter sitt hem. Tror ni att även de hava en föreställning om sitt fädernesland och medvetande av att de lida?»
»Ni misstager er», sade jag; »dessa rosor äro födda här. Atmosfären och luftstrecket passar dem; de äro dimmans och töcknets döttrar; en varmare sol skulle förbränna dem. För övrigt äro de bestämda att pryda blont hår och att harmoniera med den matta färgen hos nordens döttrar. För er och edra svarta lockar passa dessa glödande rosor, som blomma i Spanien. Vi skola fara dit och hämta sådana, när ni vill»
Pauline smålog sorgset. »Ja», sade hon, »till Spanien, till Schweiz, till Italien, överallt utom till Frankrike.» Hon tystnade, men fortfor att gå och maskinmässigt sönderplocka blommorna på vägen.
»Men», sade jag, »har ni för all framtid uppgivit hoppet att återvända dit?»
»Är jag icke död?»
»Men med ombytt namn?»
»Skulle jag då även förändra mitt ansikte?»
»Denna hemlighet måste vara ryslig?»
»Det är en medalj med två sidor; på den ena gift, på den andra en schavott. Hör mig, jag vill berätta allt; ni måste veta det ju förr desto bättre. Men säg mig