52
först, genom vilket Försynens under fördes ni till mig?»
Vi satte oss och jag började min berättelse med min ankomst till Trouville. Jag omnämnde allt; huru jag blivit överraskad av stormen och driven på land; huru jag sökte ett skydd och kom in uti klosterruinerna; huru jag, väckt ur min sömn av en dörrs knarrande, sett en man komma upp därigenom; huru denne man gömt någonting under en gravsten, och huru jag då genast anade en hemlighet den jag beslöt att upptäcka. Vidare omtalade jag min resa till Dives, den olycksfulla nyhet jag där fick veta, mitt förtvivlade beslut att ännu en gång återse henne, min förvåning och min glädje, då jag fann att svepningen dolde en annan kvinna, och slutligen mitt nattliga äventyr, nyckeln under stenen, min nedgång till gravhålan, min lycka och min glädje, då jag återfann henne; och jag upprepade allt detta med ett själens uttryck, vilket, utan att nämna ordet kärlek, låter det darra i varje uttalad mening. Medan jag talade var jag lycklig och belönad; ty jag såg att denna lidelsefulla berättelse ingav henne min egen rörelse, samt att några av mina ord hemligt smögo sig till hennes hjärta. Sedan jag slutat, fattade hon min hand, tryckte den stum emellan sina och betraktade mig länge med ett uttryck av änglaren erkänsla. Slutligen bröt hon tystnaden och sade:
»Giv mig en ed!»
»Vilken? Tala!»
»Svär vid det heligaste ni äger, att aldrig för någon upptäcka vad jag nu vill berätta er, förrän jag är död och min mor och även greven avlidit!»
»Jag svär det vid min heder!»
»Och nu, hör mig!»
