54
läto höra sig darrande och osäkra; men snart ljödo tonerna rena och klangfulla, edra ögon höjde sig från jorden och riktades mot himlen. Den mängd, som omgav er, skingrades, och jag vet ej en gång, om bifallsropen trängde fram till er, så högt tycktes er själ sväva. Det var en aria av Bellini, enkel, och melodisk men likväl full av djupt vemod, sådana han ensam kan skapa dem, Jag applåderade icke; jag grät. Man förde er tillbaka, överhopad av lyckönskningar; jag ensam vågade ej närma mig till er; men jag ställde mig så, att jag alltid kunde se er. Soiréen återtog sin gång, musiken fortfor att vara huvudsaken, men jag hörde ingenting mer. Sedan ni lämnat pianot, hade alla mina sinnen förenat sig i ett enda. Jag betraktade er. Minns ni denna afton?»
»Ja, jag tror att jag erinrar mig den.»
Vi förblevo bägge tysta en stund. Pauline återtog först: »Ja, det var den skönaste, den lyckligaste tid av mitt liv. Under tre år förmörkades knappt min ungdomssol en enda dag och knappast svävade någon av dessa oskyldiga rörelser, som unga flickor taga för kärlek, där förbi som molnfläck. Om sommaren voro vi på vårt slott Meulien; vintrarna återkommo vi till Paris. Sommaren förflöt bland lantliga fester, och vintern räckte knappast till för stadens nöjen. Jag anade ej, att ett så rent och lugnt liv kunde någonsin förmörkas. Jag framgick glad och förtröstansfull; på detta sätt upphunno vi hösten 1830.
Vi hade till granne på landet en fru de Lucienne, vars man varit särdeles god vän med min far. Hon inbjöd en afton min mor och mig att tillbringa följande dagen på hennes egendom. Hennes man och son, tillika med några unga män från Paris, hade samlat sig där, för att jaga vildsvin, och en stor middag skulle fira den nye Meleagers seger. Vi antogo denna bjudning och foro dit.
Då vi kommo fram, hade jägarne redan uttågat; men som parken var instängd av murar, kunde vi lätt träffa dem. För övrigt hördes alltemellanåt stötar i jakthor-
