nen; och om vi följde efter dem, kunde vi hava hela nöjet av jakten, utan att dela dess mödor. Herr de Lucienne hade blivit hemma för att hålla sin fru och dotter samt min mor och mig sällskap; hans son Paul anförde jakten.
Vid middagstiden närmade jakthornen sig märkbart, och vi hörde samma signal blåsas flera gånger. Herr de Lucienne sade, att det var tecken till att vildsvinet lät se sig och började tröttna, samt att det nu var tid för oss att stiga till häst. I detsamma insprängde en jägare i sporrsträck med en hälsning från Paul, att djuret säkert inom kort skulle göra stånd emot hundarne. Herr de Lucienne hängde en studsare över sadelknappen, och vi stego alla tre till häst och redo ditåt. De båda äldre fruntimren däremot begåva sig till fots till en paviljong, varomkring jakten vände sig.
Vi upphunno den snart, och huru föga böjelse jag i början känt att deltaga däruti, livade likväl hornmusikån i det hastiga loppet, hundskallen och jaktropen snart även oss, och hälften leende, hälften bävande, galopperade Lucie och jag i likhet med de skickligaste ryttare. Två eller tre gånger sågo vi vildsvinet rusa fram genom alléerna, för varje gång närmare eftersatt av hundarna. Slutligen vände det sig om, stödde sig mot en stor ek och gjorde stånd emot jakten. Det var vid randen av en liten slätt, mittemot fönstren av paviljongen, så att fru de Lucienne och min mor hade tillfälle att fullkomligt åskåda utgången.
»Jägarna hade ordnat sig i en krets, på fyratio eller femtio stegs avstånd från själva stridsplatsen; hundarne, eldade av det långa förföljandet, hade alla på en gång kastat sig över vildgalten, som nästan bortgömdes av deras brokiga och rörliga hop. Tid efter annan slungades någon av de angripande åtta eller tio fot högt i luften och nedföll tjutande och blodig; men ehuru han var sårad, kastade han sig åter in uti vimlet, för att ånyo anfalla sin fiende. Denna kamp varade knappt en fjärdedels timma, och redan voro tio eller tolv hundar dödligt sårade. Detta blodiga och grymma skåde-
