56
spel blev för mig en plåga, och samma verkan tycktes det hava frambragt hos de andra åskådarna; ty jag hörde fru de Luciennes röst ropa:
»Nog, nog, Paul, jag ber dig!» — Genast kastade sig Paul ner av hästen, gick med bössan i hand några steg närmare vildgalten, siktade på honom mitt ibland hundarna och gav eld.
I samma ögonblick, ty det som skedde gick hastigt som blixten, öppnade sig hundskaran, det sårade vildsvinet störtade fram därigenom, och innan fru de Lucienne hann uppgiva ett skri, var det över Paul. Han föll baklänges, och vilddjuret, i stället för att fortsätta sitt lopp, stannade, fradgande av raseri, över sin nya fiende.
En förfärlig tystnad uppstod. Fru de Lucienne, blek som döden, med armarna sträckta mot sin son, försökte att tala och mumlade knappt hörbart: »Fräls honom! fräls honom!» Herr de Lucienne, som ensam var beväpnad, tog sitt gevär och ämnade skjuta, men Paul låg under vildsvinet, den minsta missriktning, och fadern dödade sin son. En konvulsivisk darrning skakade honom; han insåg sin oförmåga, släppte bössan och sprang fram emot Paul, under utrop: »Hjälp, hjälp!» De övriga jägarna följde honom. I samma ögonblick svingade sig en ung man av hästen, och med en härskares fasta och lydnadsbjudande röst ropade han: »Giv rum!» Jägarne skilde sig, för att lämna plats åt detta dödens budskap, vilket skulle hinna fram före dem. Det jag nu berättat tilldrog sig på mindre än en minut.
Alla ögon fästades genast på skytten och på det förfärliga mål han utvalt; han själv var fast och lugn, liksom hade han haft en vanlig skottavla framför sig. Bösspipan lyftades långsamt från marken; men då den kommit till en viss höjd, blevo både gevär och skytt orörliga, liksom de varit huggna av sten. Skottet small, och vildgalten, dödligt sårad, rullade två eller tre steg från Paul, vilken, befriad från sin motståndare, reste sig upp på ett knä med jaktkniven i handen. Den behövdes dock ej; ty kulan hade fått sin riktning av ett
