Greve de Beuzeval fann vid sin ankomst till Goa sin onkel död; men ett testamente hade blivit uppsatt till hans förmån, så att ingen tvist ägde rum; och ehuru tvenne unga engelsmän av den avlidnes släktingar, ty grevens mor var engelska, voro lika nära släkt som han, såg han sig ensam i besittning av det arv, varpå han kommit att göra anspråk. För övrigt voro de bägge engelsmännen rika och innehade militära grader inom garnisonen i Bombay. De emottogo därför sin kusin, om icke med välvilja, åtminstone hövligt, och före hans återresa till Frankrike inbjödo de, tillika med deras kamrater, officerarne vid det regemente, där de tjänade, honom till en avskedsmiddag, vilken bjudning han även antog.
Han var vid denna tid fyra år yngre och tycktes knappast vara aderton, ehuru han verkligen var tjugufem år. Hans smärta växt, hans bleka hy och vita händer gåvo honom utseende av en kvinna, förklädd till man. Också mätte de engelska officerarna vid första anblicken sin gästs mod efter hans utseende. Greven å sin sida insåg genast, med den snabba urskiljning, som utmärkte honom, vilken tanke han ingivit; och säker om sina värdars uppsåt att driva gäck med honom, höll han sig på sin vakt, fast besluten att innan sin avresa från Bombay där lämna något minne av sin vistelse. Då de satte sig till bordet, frågade de två unga officerarne sin släkting, om han talade engelska; men ehuru greven kände detta språk lika väl som vårt eget, svarade han blygsamt, att han icke förstod ett ord därav, och anhöll att dessa herrar, då de önskade att han deltog i samtalet, ville underhålla det på franska.
Denna förklaring gav fritt spel åt engelsmännen, och redan i början av måltiden märkte greven, att han var föremål för ett uthållet gyckel. Emellertid sväljde han sin harm med smålöjet på läpparna och glädjen i ögonen; hans kinder blevo endast något blekare, och tvenne gånger krossades mellan hans tänder kanten av glaset, som han förde till munnen. Vid desserten ökades munterheten med det franska vinet, och samtalet föll