60
på jakt. Man frågade då greven, vad slags villebråd han jagade i Frankrike och på vad sätt han jagade det. Greven, som föresatt sig att fullfölja sin plan ända till slut, svarade att han ömsom jagade på slätten hare och rapphöns med stående hund, och ömsom i skogen räv och hjort för stövare.
»Jaså!» sade en av bordsgästerna skrattande, »ni jagar hare, räv och hjort? Nåväl, vi däremot jaga tigern.»
»Och på vad sätt?» frågade greve Horace enfaldigt.
»På vad sätt?» svarade en annan; »ridande på elefanter och med slavar, av vilka några, försedda med pikar och yxor, ställa sig emot djuret, medan andra ladda våra gevär, dem vi avskjuta.»
»Det måtte vara ett härligt nöje», svarade greven.
»Det är olyckligt, min bäste kusin», yttrade en av de unga engelsmännen, »att ni reser så snart; annars hade vi kunnat förskaffa er det.»
»Verkligen?» återtog Horace; »jag är ledsen att gå miste om ett sådant tillfälle, och om jag icke behövde vänta alltför länge, skulle jag stanna kvar.»
»Men», inföll den förste, »detta faller sig särdeles väl. Tre lieues härifrån, uti ett moras, som sträcker sig längs efter bergen från Surate, finnes en tigrinna med sina två ungar. Hinduer, från vilka hon tagit får, hava berättat mig det i går. Vi ämnade vänta, till dess ungarna blevo starkare, för att anställa en regelmässig jakt; men då vi nu hava ett så gott tillfälle att göra er ett nöje, vilja vi verkställa den fjorton dagar förut.»
»Jag är er ganska erkänsam härför», sade greven med en bugning; »men är det säkert, att tigrinnan fins där man tror henne vara?»
»Därom är intet tvivel.»
»Och vet man bestämt, var hon har sin lya?»
»Det är lätt att se, om man stiger upp på en klippa, som ligger invid moraset; hennes vägar äro utmärkta av den sönderbrutna vassen och sluta alla i en medelpunkt, såsom strålarna i en stjärna.
»Nåväl», sade greven, fyllde sitt glas och reste sig
