62
utgjuta sin nästas blod, men att ingenting i världen kunde förmå honom att avstå från denna jakt. Med dessa ord inbjöd han alla herrarne att sitta upp och följa sig, och försäkrade för övrigt, att, om de ej ville hedra honom med sitt sällskap, skulle han icke desto mindre alldeles ensam anfalla tigrinnan. Detta beslut uttalades med så fast röst och syntes vara så oåterkalleligt, att de avstodo från alla vidare försök att avråda honom därifrån, och satte sig till häst, för att upphinna honom vid östra stadsporten, vilken blivit bestämd till samlingsplats.
Ryttarne begåvo sig tigande på väg till det omnämnda stället; en var av dem var försedd med en dubbelbössa eller en studsare. Greven ensam var utan vapen; hans klädsel, fullkomligt elegant, var en ung mans av värld, som ämnar taga sin morgonpromenad i Boulognerskogen. Alla officerarne sågo förundrade på varandra, och kunde icke tro, att han skulle bibehålla detta lugn ända till slut.
Vid framkomsten till randen av träsket gjorde officerarne ett nytt försök att avråda greven att gå längre. Mitt under deras föreställningar, och liksom för att komma dem till hjälp, lät en rytning höra sig några hundra steg ifrån dem. Hästarne, oroliga, stegrade sig gnäggande.
Ni ser, mina herrar», sade greven, »att det är för sent; vi äro upptäckta, djuret vet att vi äro här, och jag vill icke, då jag avreser från Indien, vilket jag troligtvis oldrig mera återser, lämna ett oriktigt begrepp om mig, icke ens hos en tiger. Framåt, mina herrar!» — Och greven sporrade sin häst, för att längsefter träsket uppnå klippan, från vars höjd man hade översikt över den vassrugge, som tigrinnan utvalt till sitt tillhåll.
Då de hunnit fram till foten av klippan, hördes en förnyad rytning, men så stark och så nära, att en av hästarne gjorde ett språng och höll på att slå av sin ryttare. Alla de övriga, med fradgan kring munnen, uppspärrade näsborrar och vilt rullande ögon, darrade
