fordringar; det var snillet i strid med världen, vilket, förgäves insnärjt i dess lagar, dess bruk och sedvanor, sliter dem bort med sig, såsom ett lejon skulle göra med usla snaror, utsatta för en räv eller en varg.
Jag lyssnade till denna förfärliga filosofi, liksom jag läst en sida i Byron eller Goethe; det var samma kraft, i tankar, förhöjd genom förmågan att verkställa dem. Då hade dessa anletsdrag, annars otillgängliga för all rörelse, avlagt sin ismask; de livades av hjärtats eld, och ögonen sköto gnistor. Då höjdes denna så milda röst gradvis till toner, dystra och genomgripande; och sedan på en gång sammansmälte allt, entusiasm och bitterhet, hopp och förakt, svärmeri och kall verklighet, i ett småleende sådant jag ännu aldrig sett det, och vilket ensamt för sig inneslöt mera förtvivlan och förakt, än den djupaste av smärtan frampressade suck.
Efter en timmas besök återvände Paul och greven. När de rest, betraktade min mor och jag varandra en stund under tystnad, och jag kände mitt hjärta lättat från en ofantlig tyngd. Denne mans närvaro utövade på mig en lika tryckande känsla, som Mephistopheles på Margaretha.
Det intryck han gjort hos mig, var så synbart, att min mor begynte taga hans försvar, ehuru jag ingenting yttrat om honom. Sedan längre tid hade hon hört talas om greven, och, såsom det inträffar med nästan alla mera utmärkta personer, erfor man om honom de mest motsatta omdömen. Min mor betraktade honom för övrigt från en helt olika synpunkt än jag. Alla dessa av greven så djärvt framställda sofismer syntes henne endast vara en snillets lek, ett slags förtal mot hela samhället, likt det man dagligen yttrar om enskilda personer. Min mor satte honom därför varken så högt eller så lågt, som jag gjorde det i mitt inre; och i följd av denna olikhet i tankar, den jag icke ville bestrida, beslöt jag att ej vidare synas tänka på honom.
Efter tio minuters förlopp föregav jag en lindrig huvudverk och gick ner i parken. Där kunde ingenting störa de tankar, som sysselsatte mig; och jag hade ej
