Jag hade ej bedragit mig. De omsorger, jag måste ägna åt förberedelserna för soiréen, en kvarleva av denna en ung flickas glada bekymmerslöshet, som jag ännu ej förlorat och hoppet om en bal under en årstid, då det är ont därom, avledde mina dåraktiga farhågor och avlägsnade för ett ögonblick den skräckbild, som förföljde mig. Den efterlängtade dagen kom äntligen. Den förflöt för mig under ett slags feber av verksamhet, som min mor aldrig förr bemärkt hos mig; hon var lycklig över den glädje jag väntade mig. Arma mor!
Klockan slog tio; jag hade redan tjugu minuter varit färdig. Jag vet ej huru detta tillgick; jag, som annars alltid dröjde, var nu den som väntade på min mor. Äntligen reste vi; nästan hela vår umgängeskrets sedan vintern hade, i likhet med oss, återkommit till Paris för denna fest. Jag återfann mina pensionskamrater, mina vanliga dansörer samt till och med denna en ung flickas livliga och glättiga känsla av nöje, vilken redan sedan ett år eller två börjat avtaga hos mig.
Balen var utomordentligt livad. Under ett ögonblicks vila tog grevinnan M— mig under armen, och för att undvika den kvävande värmen, förde hon mig in uti spelrummen. Vi erhöllo på samma gång en intressant översikt; alla dagens artistiskt, litterärt och politiskt ryktbara män funnos där. Jag kände redan många av dem; men emellertid voro några mig ännu främmande. Grevinnan nämnde dem för mig med en älskvärd artighet, och bifogade till varje namn en anmärkning, vilken den kvickaste författare skulle hava avundats henne, då jag plötsligen, vid inträdet i en av salongerna, spratt till och lät mot min vilja undfalla mig dessa ord: »Greve Horace!»
»Nå ja, greve Horace», sade grevinnan M— småleende; »känner ni honom?»
»Vi hava sett honom hos fru de Lucienne på landet.»
»Ack ja!» återtog grevinnan; »jag har hört talas om en jakt, en olyckshändelse med herr de Lucienne den yngre; icke sannt?» — I detta ögonblick slog greven
