köper detta nöje. Men jag måste förvara denna korg; tillåt mig därför att följa er tillbaka till danssalen.»
Grevinnan återförde mig till min mor. Knappast hade jag satt mig, förrän greven kom fram och bjöd upp mig att dansa.
Det grevinnan nyss sagt, framställde sig genast för min själ. Jag kände att jag rodnade, och förutsåg att jag skulle darra på rösten. Jag framräckte därför min anteckningsbok; sex danser voro redan upptagna. Han vände om bladet, och liksom han icke velat, att hans namn skulle förblandas med de andra, skrev han det överst på andra sidan för sjunde kadriljen. Därefter återgav han mig boken och sade några ord, dem min förvirring hindrade mig att höra, samt gick och ställde sig vid dörrposten. Jag var i begrepp att bedja min mor lämna balen; ty jag darrade så häftigt, att jag med möda kunde hålla mig uppe. Lyckligtvis lät ett snabbt och klart ljudande ackord höra sig. Dansen uppsköts; Liszt satte sig till pianot.
Han spelade Webers vals.
Aldrig har någon konstnär till så hög grad uppdrivit underverken i sitt föredrag, eller kanske hade jag aldrig varit i en sinnesstämning så fullkomligt lämpad att förstå denna så melankoliska och lidelsefulla komposition. Det tycktes mig som det vore första gången jag hörde den lidande själen, vars sista suckar Friskyttens författare utandas i sina melodier, bönfalla, kvida och förkrossas.
Allt vad musiken, detta änglarnes språk, äger av uttryck, hopp, svårmod och smärta tycktes hava förenat sig i detta stycke, vartill variationerna, improviserade av konstnären, följde vid slutet såsom upplysande noter. Jag hade ofta själv utfört denna lysande fantasi, och förvånades nu, då jag hörde den spelas av en annan, att däruti finna saker, som jag då ej anat. Var det artistens beundransvärda talang, som förde dem i dagen? Var det en ny stämning i min själ? Hade den konstfärdiga hand, som halkade fram över tangenterna, så djupt arbetat sig ner uti gruvan, att den funnit hit-
