72
tills okända malmstreck; eller hade mitt hjärta fått en så häftig skakning, att slumrande fibrer väckts däruti? Vare härmed huru som hälst, verkan var likväl förtrollande.
Tonerna svävade i luften som en sky, och hela mitt väsende genomträngdes av melodi. I detta ögonblick upplyftade jag ögonen; grevens voro riktade åt det håll, där jag satt. Jag böjde hastigt ner huvudet; det var för sent. Jag såg ej mer hans ögon, men kände hans blick trycka mig; blodet strömmade våldsamt till ansiktet, och jag fattades av en oemotståndlig darrning. Strax därpå steg Liszt upp; jag hörde sorlet av dem, som trängdes omkring för att lyckönska honom, och hoppades att greven vid denna rörelse lämnat sin plats. Jag vågade upplyfta huvudet; han stod ej mera kvar vid dörren. Jag andades åter, men aktade mig att sträcka min forskning längre; jag fruktade att ånyo möta hans blick och ville hellre vara i okunnighet om var han befann sig.
Efter några minuter blev det åter tyst; någon annan hade satt sig till pianot. På de ända till de nästintill liggande rummen förlängda hyssningarna hörde jag att nyfikenheten var häftigt spänd, men vågade ej lyfta ögonen.
En skärande löpning ilade över tangenterna, några vidlyftiga och sorgsna preludier efterföljde den, och sedan lät en böjlig, djup och klangfull röst höra dessa ord, på en melodi av Schubert:
»Jag har studerat allt, filosofi, lagfarenhet och medicin, jag har rannsakat människornas hjärtan, jag har nedstigit uti jordens innersta, jag har fästat min tankekraft vid örnens vingar, för att sväva över molnen; och vart har denna långa forskning fört mig? Till tvivel och nedslagenhet. Jag äger ej mera, det är sannt, varken illusioner eller samvete: jag fruktar varken Gud eller Satan; men dessa fördelar har jag betalt med all livets glädje.»
Vid första ordet igenkände jag greve Horaces röst.
