Man föreställer sig lätt, vilket besynnerligt intryck dessa Fausts ord borde åstadkomma på mig i dens mun, som sjöng dem. Verkan var för övrigt allmän. Ett ögonblicks djup tystnad efterföljde den sista noten, som svävade upp klagande, som en ångestfull själ; ursinniga bifallsyttringar frambröto därefter från alla håll. Jag dristade mig att kasta en blick på greven: för alla andra voro kanske hans drag lugna och utan rörelse; men för mig tillkännagav tydligen den lätta darrningen på läpparna denna feberaktiga skakning, varav han haft ett anfall under sitt besök på slottet. Grevinnan M— närmade sig, för att i sin ordning lyckönska honom; då antog hans ansikte denna lugna och bekymmerslösa uppsyn, som bruket ålägger den av sina tankar mest sysselsatte. Greven bjöd henne sin arm och var nu endast en vanlig man, såsom alla andra. På det sätt, varpå han betraktade henne, slöt jag att han, å sin sida, sade henne artigheter för hennes klädsel. Medan han samtalade med henne, kastade han hastigt åt mig en blick, vilken mötte min. Jag var nära att låta ett anskri undfalla mig; jag hade blivit överraskad. Han såg utan tvivel min ångest och hade medlidande med den; ty han förde grevinnan M— i rummet bredvid och försvann med henne. I detsamma spelades ånyo upp till kadrilj; den första av mina antecknade kavaljerer skyndade fram till mig. Jag tog maskinmässigt hans hand och lät honom föra mig vart han ville. Jag dansade, det är allt jag kan påminna mig; två eller tre andra kadriljer efterföljde denna, och jag lyckades att därunder hämta mig något. Slutligen inträffade ett nytt uppehåll, även bestämt för en musikalisk sysselsättning.
Grevinnan M— gick fram till mig; hon kom för att be mig sjunga i duetten uti första akten av Don Juan. Jag nekade i början, ty, oberäknad all naturlig räddhåga, ansåg jag mig vid detta tillfälle ur stånd att taga en enda ton. Min mor såg denna lilla strid, och med sin moderliga egenkärlek slöt hon sig till grevinnan, som erbjöd sig att ackompagnera mig. Jag var rädd
