76
henne: »Ni älskar mig», innan hon själv sagt: »jag älskar er.»
Jag vet ej huru jag kunde undvika att bliva vansinnig denna natt; jag ansåg mig förlorad. Oupphörligt upprepade jag för mig själv: »Jag älskar honom! Jag älskar honom!» och detta med en fruktan så djup, att jag ännu i dag icke vet, om det ej var en känsla, helt och hållet motsatt den jag trodde mig erfara.
Emellertid var det tydligt, att alla de sinnesrörelser, jag rönt, voro bevis på kärlek, emedan greven, för vilken ingen av dem blivit obekant, tolkade dem så. För min del voro de de första intryck jag erfarit i detta avseende. Man hade sagt mig, att man endast borde frukta eller hata dem, som gjort oss ont; jag kunde således varken hata eller frukta greven; och om det, jag kände för honom, varken var fruktan eller hat, så måste det väl vara kärlek.
Följande morgon, då vi satte oss till frukostbordet, framburos till min mor tvenne kort ifrån Horace de Beuzeval; han hade skickat för att underrätta sig om min hälsa och fråga om mitt illamående haft några följder. Denna efterfrågan, ehuru tidigt den kom, ansågs av min mor såsom ett vanligt artighetsbevis. Greven sjöng med mig, då händelsen inträffade, och denna omständighet ursäktade hans brådskande deltagande. Min mor varseblev då endast, huru matt och blek jag var. Det oroade henne i början; men jag lugnade henne med den försäkran, att jag ej kände något ont, och att för övrigt luften och stillheten på landet skulle alldeles återställa mig, om hon ville att vi återvände dit. Min mor hade blott en vilja, och det var min; hon gav befallning om avresa, och omkring klockan två foro vi.
Jag flydde från Paris med samma iver, som jag fyra dagar förut flytt landet; ty min första tanke, då jag såg grevens kort, hade varit, att, så snart mottagningstimman inträffade, skulle han själv inställa sig. Men jag ville fly honom, jag ville aldrig återse honom. Efter den tanke, han fattat om mig, efter det brev, han
