78
och svårigheten att hålla sig bredvid vagnen gjorde att vi endast växlade få ord. Framkommen till slottet, hoppade han av hästen, hjälpte min mor att stiga ur och bjöd mig därefter handen. Jag kunde ej avslå den; jag framräckte min hand darrande. Han fattade den utan livlighet, utan låtsad iver, likt varje annans; men jag kände att han där lämnade en biljett. Innan jag kunde säga ett ord eller göra en rörelse, hade greven vänt sig till min mor och tog avsked av henne. Därefter satte han sig åter till häst, avböjde alla hennes anbud att taga någon vila, tog vägen till herr de Luciennes egendom, där han sade sig vara väntad, och försvann inom några ögonblick,
Jag hade stått orörlig på samma ställe; mina ihoptryckta fingrar kvarhöllo biljetten, den jag ej vågade släppa, och den jag likväl fast beslutat att ej läsa. Min mor kallade mig; jag följde henne. Var skulle jag göra av denna biljett? Jag hade ingen eld för att uppbränna den. Sönderslita den? Man kunde finna bitarne. Jag gömde den i skärpet på min klädning.
Jag utstod en utomordentlig plåga, intilldess jag kom på mitt rum. Detta brev brände mitt bröst; det tycktes liksom en övernaturlig makt gjort varje av dess bokstäver läslig för mitt hjärta, vilket nästan rörde därvid; detta papper hade en magnetisk kraft.
Säkert skulle jag i samma ögonblick jag emottagit det, sönderslitit det, uppbränt det genast, utan att tveka, men då jag kom in till mig, hade jag ej mera mod därtill. Jag bortsände min kammarjungfru under föregivande av att jag skulle avkläda mig själv; sedan satte jag mig på sängen och förblev så en hel timma, orörlig, med stirrande ögon och biljetten hopklämd i den knutna handen.
Slutligen öppnade jag den och läste:
»Ni älskar mig, Pauline; ty ni undflyr mig. I går lämnade ni balen, där jag var, i dag lämnar ni staden, där jag är; men allt är fruktlöst. Det finnes mänskliga
