84
med hans bägge vänner, så fria och förtroliga de voro med honom, motsade honom sällan och gåvo alltid vika för honom, om ej såsom för en husbonde, åtminstone som för en äldre bror. Ehuru skickliga i kroppsövningar, voro de likväl långt ifrån att äga hans styrka. Greven hade låtit förändra biljardsalen till fäktsal, och en av alléerna i trädgården var inrättad till skottbana; dagligen kommo dessa herrar för att öva sig med värjan eller pistolen. Stundom var jag närvarande vid dessa vapenövningar. Horace var då snarare deras lärare än motståndare; han bibehöll vid dessa tillfällen samma förfärande lugn, varav jag sett honom ge prov hos fru de Lucienne; och flera dueller, vilka alltid slutade till hans fördel, bevisade att denna kallblodighet, så sällsynt i avgörande ögonblick, aldrig övergav honom på själva stridsplatsen. Horace förblev således för mig, besynnerligt nog, oaktat all förtrolighet oss emellan, ett alla andra mån överlägset och olikt väsende.
Vad honom beträffade, tycktes han vara lycklig; han upprepade åtminstone gärna, att han var det, ehuru hans rynkade panna ofta intygade motsatsen. Stundom stördes även hans sömn av rysliga drömmar, och denne man, så lugn och modig om dagen, hade, då han vaknade upp ur en sådan dröm, ögonblick av förskräckelse, varvid han skälvde som ett barn. Orsaken härtill tillskrev han en händelse, som råkat hans mor under hennes havandetillstånd; hon hade blivit anhållen av rövare uti Sierra och fastbunden vid ett träd, där hon blev vittne till huru en annan resande, som kom samma väg, blivit mördad av dem. Härav följde, att det vanligtvis var vålds- och rövaruppträden, som föresvävade hans inbillning under sömnen. Mera för att avhålla dessa drömmar, än av verklig fruktan, lade han också alltid, innan han gick till vila, evar han befann sig, ett par pistoler bredvid sängen. Jag förskräcktes härav i början, ty jag befarade alltid, att han i något anfall av somnambulism skulle göra bruk av dessa vapen; men småningom lugnade jag mig och
