vande mig att se honom taga detta försiktighetsmått. Ett annat ändå besynnerligare, och som jag nu först förstår, var att man beständigt natt och dag höll en häst sadlad och betslad i stallet. Vintern förflöt under fester och baler. Horace hade själv en mängd bekanta, så att, då våra salonger nu förenades, blev vår umgängeskrets fördubblad. Han följde mig överallt med utsökt artighet, och, vad som förvånade alla, han hade alldeles upphört att spela. På våren reste vi åter till landet.
Där återfunno vi alla våra minnen, Dagarne förflöto dels hos oss, dels hos våra grannar; vi fortforo att umgås med fru de Lucienne och hennes familj, såsom med egna släktingar. Min ställning såsom gift var således föga förändrad, och mitt liv var nästan detsamma. Om icke detta tillstånd var lycka, så liknade det den åtminstone, så att man kunde bedraga sig därpå. Den enda omständighet, vilken stundom störde densamma, voro de anfall av dysterhet, utan någon känd anledning, varav Horace allt mera hemsöktes, jämte dessa drömmar, vilka blevo allt förfärligare, ju längre tiden framskred. Ofta gick jag till honom under hans svårmodiga stunder om dagen, eller väckte jag honom ur hans plågsamma drömmar; men så snart han fick se mig, återtogo hans drag detta lugna och kalla uttryck, som gjort ett så häftigt intryck på mig. Emellertid kunde man ej bedraga sig häruti; skillnaden var för stor emellan detta skenbara lugn och en sann lycka.
I slutet av maj månad anlände till oss Henrik och Max, dessa unge män, varom jag förut talat. Jag kände den vänskap, som förband dem med Horace, och min mor och jag emottogo dem, hon som sina barn, jag såsom mina bröder. Man gav dem rum strax bredvid våra egna. Greven lät uppsätta klockor med ett särskilt ljud, som gingo från honom till dem och tillbaka igen, samt gav befallning att tre hästar i stället för en, nu skulle beständigt hållas sadlade. Min kammarjungfru berättade mig dessutom, att hon hört av
