86
tjänstfolket, att dessa herrar hade samma vana som min man, att aldrig sova annat än med ett par pistoler vid huvudgärden.
Horace ägnade sig, efter sina vänners ankomst, helt och hållet åt dem. Deras tidsfördriv vore för övrigt desamma som i Paris: kapplöpning till häst och vapenövningar med värja och pistol. På detta sätt framled juli månad; men i medio av Augusti tillkännagav greven, att han inom några dagar skulle nödgas lämna mig för två eller tre månader. Det var första gången vi skulle skiljas efter vårt giftermål; också förskräcktes jag vid dessa ord. Greven sökte att lugna mig och sade, att denna resa, som jag måhända ansåg lång, endast skulle sträcka sig till en av de närmaste landsorterna invid Paris, d. v. s. Normandie. Han och hans vänner skulle fara till slottet Burcy. Var och en av dem hade en lantegendom, den ene i Vendée, den andre mellan Toulon och Nice. Den, som omkommit på jakten, hade sin i Pyrenéerna, och greve Horace i Normandie, så att de varje år turvis mottogo varandra under jakttiden och tillbragte tre månader tillsamman, Det var grevens tur i år att mottaga sina vänner. Jag erbjöd mig genast att följa med, för att såsom värdinna sörja för huset; men greven svarade, att slottet endast var ett jaktmöte, förfallet och illa möblerat, gott för jägare, som kunde finna sig huru som hälst, men icke för ett fruntimmer, vant vid all livets prakt och bekvämlighet. Han skulle för övrigt, under sin blivande vistelse därstädes, giva befallning om nödiga reparationer, så att jag hädanefter, då hans tur inföll, skulle kunna åtfölja honom dit och med heder uppträda såsom värdinna på hans gods.
Denna händelse, så enkel och naturlig den syntes min mor, oroade mig förfärligt. Jag hade aldrig nämnt för henne om Horace's dysterhet eller oro under sömnen; men huru han än sökt förklara dem för mig, hade det alltid synts mig så föga naturligt, att jag anade en annan orsak därtill, den han ej kunde eller ville omtala. Emellertid skulle det varit löjligt av mig att