ängsla mig över tre månaders frånvaro, och hade synts besynnerligt, om jag envisats att få följa med Horace, så att jag gömde min oro för mig själv och talade ej mera om denna resa,
Dagen för skilsmässan inträffade; det var den 27 Augusti. Herrarne ville vara vid Burcy tillräckligt tidigt, för att kunna börja jaga den 1 September. De reste i postvagn och avsände malajerna med sina ridhästar, för att möta dem vid slottet.
Vid den utsatta tiden för avresan kunde jag ej hindra mig från att utbrista i tårar. Jag förde Horace in i ett rum och bad honom ännu en gång att taga mig med. Jag tillstod mina obestämda farhågor; jag erinrade honom om hans dystra stunder och dessa oförklarliga förskräckelser, vilka stundom påkommo honom. Vid dessa ord steg blodet upp i ansiktet på honom, och jag såg honom för första gången göra en åtbörd av otålighet. Han undertryckte den likväl genast, och talade till mig med den största mildhet samt lovade, att han, i fall stället var beboeligt, varom han likväl tvivlade, skulle skriva efter mig. Tryggande mig vid detta löfte och detta hopp, såg jag honom avlägsna sig, med större lugn än jag trott.
Emellertid voro de första dagarna av vår skilsmässa gruvliga; och likväl, jag upprepar det ännu en gång, det var ej en smärta härledd av kärlek; det var den ovissa, men beständiga aningen om någon stor olycka. Två dagar efter Horace’s avresa fick jag ett brev från honom, dateradt Caën. Han hade dröjt i denna stad för att äta middag, och ihågkommande min oro vid avresan, hade han velat skriva till mig. Läsningen av detta brev hade i någon mån gjort en god verkan på mig, då det sista ordet förnyade alla dessa farhågor, så mycket grymmare, som de voro verkliga för mig ensam och skulle synts inbillade för vilken annan som hälst. Istället för att skriva »au revoir!» hade greven tecknat »adieu!» — Ett upprört sinne fäster sig vid den minsta småsak; jag höll på att svimma, då jag läste detta ord. — Jag fick ett annat brev från greven,
