92
ning, som min oväntade ankomst förorsakat honom, och fruktan för de olägenheter, jag skulle nödgas utstå under ett två månaders vistande i detta gamla stenruckel, hade varit starkare än han. Emellertid, då jag trotsat allt, var det ganska bra, och han skulle söka att göra min vistelse på slottet så litet obehaglig som möjligt.
Olyckligtvis hade han för samma dag eller dagen därpå uppgjort ett jaktparti, och han skulle kanske nödgas lämna mig för en eller två dagar; men han ville nu ej ingå i några flera överenskommelser av denna art, och jag skulle vara honom en giltig orsak att kunna vägra dem. Jag svarade, att han var fullkomligt fri samt att jag icke kommit för att störa hans nöjen, utan för att lugna mitt hjärta, vilket var förskräckt genom alla dessa blodiga tilldragelser däromkring. Greven smålog.
Jag var trött efter resan, lade mig och somnade. Klockan två inträdde greven i mitt rum och frågade, om jag ville göra en lustfärd på havet. Dagen var vacker, jag antog hans tillbud.
Vi gingo ner uti parken, vilken genomflöts af Orne. Vid en av denna lilla flods stränder var fästad en utsökt vacker båt; dess form var lång och ovanlig. Jag frågade efter orsaken därtill. Horace sade mig, att den var byggd efter javanskt mönster, och att detta byggnadssätt betydligt ökade dess snabbhet. Vi stego uti den, Horace, Henrik och jag; malajen satte sig till årorna, och vi framgledo hastigt med tillhjälp av strömmen. Utkomna på havet uppspände Henrik och Horace det långa, triangelformiga seglet, som var fästat vid masten, och utan årornas tillhjälp ilade vi fram med en förvånande hastighet.
Det var första gången jag skådade oceanen; detta präktiga skådespel upptog mig då så helt och hållet, att jag ej märkte att vi styrde mot en liten båt, som gav oss signaler. Jag väcktes först ur mina svärmerier, då Horace ropade an en av karlarna i båten.
