94
och måhända i Venedig köpa ett av dessa gamla marmorpalats, för att där tillbringa karnevalerna. Henrik var mindre fri till sinnes; han syntes tankfull och orolig vid det minsta buller. Alla dessa små omständigheter, vid vilka jag då ej fäste någon uppmärksamhet, framställde sig senare för min själ, tillika med alla deras orsaker, som då voro mig fördolda, men som deras utgång gjorde tydliga för mig.
Vi återgingo till våra rum och lämnade Horace i salongen. Han skulle sitta uppe och skriva, sade han. Man frambar bläck och pennor, och han satte sig bredvid elden.
Morgonen därpå, då vi sutto vid frukostbordet, hörde vi det ringa på ett särskilt sätt på porten till parken. — »Max!» sade på en gång Horace och Henrik; och i samma ögonblick sprängde också den de nämnt in på borggården.
Välkommen!» sade Horace leende. »Jag är ganska glad att återse dig; men en annan gång får du mera spara mina hästar. Se, huru du gått åt den stackars Pluto!»
»Jag var rädd att icke hinna fram i tid», svarade Max. Därefter avbröt han sig, vände sig till mig och sade: »Förlåt att jag visar mig på detta sätt med stövlar och sporrar för er; men Horace har glömt, och man kan lätt begripa det, att vi hava en parforsjakt för oss i dag, jämte några engelsmän», fortfor han, med eftertryck på detta ord. »De hava anlänt i går afton med ångfartyget, och det går ej an, att vi dröja eller bryta vårt löfte.»
»Gott», sade Horace; »vi skola komma!»
»Emellertid», återtog Max och vände sig åter till mig, »vet jag icke, om vi nu kunna hålla vårt löfte; denna jakt är alltför tröttsam för ett fruntimmer.»
»Åh, var lugna, mina herrar», inföll jag hastigt. Jag är ej hitkommen för att vara något hinder i edra nöjen. Gå, och under er frånvaro skall jag bevaka fästningen.»
»Du ser», sade Horace, »att Pauline är en verklig
