borgfru från forna tider. Det felas henne endast tärnor och pager; ty hon har icke en gång en kammarjungfru. Hennes egen har dröjt på vägen och kommer ej hit förrän om åtta dagar.»
»För övrigt», sade Henrik, »om du vill stanna kvar här, Horace, så skola vi ursäkta dig hos våra öboer; ingenting är lättare.»
»Nej», inföll greven livligt; »ni glömmer att det är jag som har största delen i vadet. Såsom jag sagt, Pauline skall ursäkta oss.»
»Fullkomligt», återtog jag; »och för att lämna er all frihet, går jag upp på mitt rum.»
»Jag kommer genast dit efter», sade Horace, och med en utsökt artighet bjöd han mig armen och förde mig ända till dörren samt kysste min hand.
Jag gick in till mig; få minuter därefter inträdde Horace. Han var redan jaktklädd och kom för att säga mig farväl. Jag följde honom till trappan och tog avsked av jaktsällskapet; de yrkade ånyo, att Horace skulle stanna kvar hos mig. Men jag fordrade ovillkorligt, att han skulle följa dem; de avtågade slutligen, med löfte att vara tillbaka följande morgon.
Jag var ensam på slottet med malajen. Detta besynnerliga sällskap skulle kanske skrämt en annan än mig; men jag visste, att denna människa var Horace fullkomligt tillgiven, alltsedan han sett honom anfalla tigrinnan med sin dolk.
Djupt intagen av denna mäktiga beundran, som naturmänniskan hyser för tapperheten, hade han följt honom från Bombay till Frankrike, och sedan aldrig lämnat honom. Jag skulle därför varit fullkomligt lugn, om jag icke haft något annat skäl till oro, än hans vilda uppsyn och ovanliga klädedräkt; men jag befann mig på en ort, vilken, sedan någon tid, blivit skådeplats för de mest upprörande illbragder, och ehuru jag varken hört Horace eller Henrik tala därom, vilka såsom män föraktade eller låtsade förakta en sådan fara, framställde sig, så snart jag blev ensam, dessa beklagansvärda och blodiga berättelser för mitt minne.
