105
dag, bara i morgon, bara de timmar, då männen i riksdagen överlägger om er och er rätt! Hon visste, att det var otänkbart, att det låg långt utanför människans förmåga, men just orimligheten, motståndet, kylan, som hon kände strömma emot sig, eggade henne att sätta skuldran till och göra det yttersta.
Hennes hjärta började klappa hårt, hon fick en plötslig förnimmelse av alla dem, som åter voro med henne, som hoppades och drömde detsamma, kanske utan att veta det, hon blev en liten prick bland en stor skara, för en kort stund tycktes perspektivet öppna sig för henne, och det glimtade till över vägen, som steg och buktade bort mot fjärran mål. Hon tog pennan, orden tycktes marschera upp vid tonerna av en festmarsch, med en rysning av glädje kände hon, hur det strömmade likt floder av eld genom hennes högra hand ner i pennan. När hon hunnit till sin signatur, reste hon sig plötsligt, gick bort till Cecilia och gömde sitt heta huvud i en flik av hennes morgonrock.
— Jag har varit vaken en stund, kära barn, sade Cecilia, men vad är det med dig, du skälver ju i hela kroppen?
— Gör jag? Det är väl därför, att det gått en smula kraft av mig, svarade flickan med osäker röst. Vill du läsa? Det är ungefär vad du ville ha sagt, fast du somnade ifrån det. Man gör vad man kan för sina vänner.
Cecilia svarade inte, hon läste.
