107
det vill sig väl, går det upp för en, att det är ens förbaskade skyldighet att hjälpa till, och sen stiger man från den ena klarheten till den andra. Gud, jag minns hur hänförd jag var, när jag var med rösträttskvinnorna första gången som en av dem.
— Berätta, sade Cecilia.
— Jo, jag hade skrivit något som generalen råkade tycka om, och den kloka kvinnan lät föra fram mig och lade högtidligen händerna på mitt huvud för att inviga mig till mitt kall som rösträttens riddare i pressen. Jag föll genast till föga för henne, för henne öppnas ju alla hjärtan som köksfönster för en positivvisa. Min enda sorg var, att jag inte fått vara med från början, och jag kände mig ungefär som en krigare, som hunnit fram till slagfältet först när hans kamrater är nära segern och som är för stolt att dela bytet och äran med dem. Jag minns, att generalen måste trösta mig med, att vi hade det värsta kvar, och att jag nog skulle hinna få mitt lystmäte på rösträttsarbete, innan vi nått målet, men jag anade inte, hur rätt hon hade den gången.
— Det är inte utan, att dina ord tröstar mig i min tur en smula, sade Cecilia med sitt vemodiga leende.
— Är du glad, att du blivit religiös? frågade Pennskaftet tankfullt. Hon hade under de gångna månaderna med hemlig förvåning och förnöjelse iakttagit hur Cecilia allt mer och mer ryckts med i
