109
Pennskaftets färdigheter voro mer än lovligt ensidiga, satte alltid ett arbete i händerna på henne, i dag var det sängkammargardinerna, som skulle sättas på ringar efter att ha tvättats.
— Vad det är ljuvligt med fri och ro, sade Pennskaftet efter fem minuter förtvivlad.
— Ja, inte sant, nickade Cecilia och fortsatte med sitt arbete utan att låtsas om den bön om förskoning, som låg bakom orden.
Efter en stund: — Cecilia, jag skall skriva ett flygblad åt dig, vars make ni inte har läst, bara jag slipper sy mera. Jag tror för resten, att jag måste ringa till tidningen och höra om det är något, de vill skicka mig på.
— När du äntligen fått ledigt en kväll, jo, det vore just att skämma bort dem. Men, låt se, klockan är åtta, om du skulle ringa och fråga arkitekten…
— O, du kloka pedagog, sade Pennskaftet med ett litet leende över Cecilia, som trodde, att Pennskaftet skulle sitta här ifall… Han är bortrest just i dag, men det är rysligt snällt av dig, och jag är så tacksam, att jag får ta hit honom ibland, det vet du. Det uppfostrar honom så bra att se dig här i ditt hem.
— Å, uppfostra, sade Cecilia, utan att se upp från sitt arbete.
— Jo, förstår du, svarade Pennskaftet och lät i låtsad tankspriddhet sina gardiner sjunka ner i
