114
skriva och rösta och bli valbar och ryktbar, alldeles som en man kan det?
— Ja, men barn, vi är dock av ett annat virke än männen. För oss är kärleken ödesdiger på ett helt annat sätt.
— Ja, det vill jag tro, sade Pennskaftet. Det är ju vi, som skall ha alla de små barnen. Vi sätter in mera på ett förhållande och riskerar i samma proportion. Men jag bara håller på det, att jag inte förlorar min aktning för mig själv om — får jag tala frankt, Cecilia, det passar mig bäst?
Cecilia nickade utan att se upp.
— Om alltså en man, som jag älskat, skulle gå ifrån mig och ta med sig minnet av min kropp. För det är förstås det du är så rädd för skall hända mig Cecilia, och du behöver inte vara så generad för det, jag är det inte. Ser du, sådan är den nya generationen.
— Inte har kvinnor hunnit bli så förändrade på tio år, sade Cecilia, röd om kinderna. Du tror, att man är den man önskar man vore, men du har visst ingen aning om, att det rör sig om något mystiskt och ofrånkomligt i kvinnonaturen, som…
— Ä, sade Pennskaftet, inte? Så mycket har jag lärt mig av emancipationsläxan, att jag vet, att där är ingenting, som kvinnan lämnat bakom sig under sin utveckling, som inte kallats det ofrånkomliga. Tror du inte, att det finns många, bland dem Kristin, som anser det höra till det
