117
och haft mycket goda skäl till det, skulle hon inte självmant ha hämtat nyckeln upp ur havets djup.
— Jag kände en gång, fortfor därpå Cecilia, en ung flicka, som hade anställning i Stockholm, på kontor vill jag minnas, om vem det kom ut ett rykte, att hon hade en älskare. I ett år var hon medelpunkten för allas nyfikenhet på kontoret, när hon kom till arbetet om mornarna stod de manliga kamraterna och deras bekanta i klungor i porten för att se henne passera. När hon kom var det viskningar, hon fick tåla tusen små oartigheter och stickord, och till sist miste hon sin plats, kamraterna ville inte finna sig längre i att arbeta tillsammans med henne. Hon lever undanskymd någonstans, jag vet inte var, men jag tror inte hon har haft en glad stund sedan. Tänk, att ha ett så besudlat minne.
— Ja, visst är det synd om henne, men hon har ju samma chanser som alla andra, att glömma, älska på nytt, gifta sig, om hon tycker det är bättre, och bli lycklig, föreslog Pennskaftet, och tittade fortfarande envist rakt i väggen.
— Gifta sig? sade Cecilia bestört. Med den historien? Hon kan inte finna en man nog ovärdig.
— Det brukar annars vara minsta svårigheten, sade Pennskaftet torrt.
— Det gör inte det minsta intryck på dig vad jag säger?
