124
i sin egen bädd i den nya bostaden. Dick och hon hade arbetat till sent på kvällen, icke kunnat bärga sig, innan de fått se till och med hur alla tavlorna togo sig ut på väggarna. Dick hade ritat ihop till en ny bokhylla, och med bädden vänd så, att hon kunde se den, somnade Pennskaftet i lycklig glömska av de osälla andar som bebott rummet före hennes tid. Hon hade icke en aning om var hon var eller vad tid det var på dygnet, då hon spratt till vid en häftig telefonringning invid sin huvudgärd.
— Hallå, sade en röst, vill du komma ner och öppna för mig?
— Så här dags, utbrast Pennskaftet förvirrad.
— Det måtte väl inte vara senare än vanligt, sade rösten, och det är så länge sen jag fick komma upp till dig.
Tonvikten på jag kom Pennskaftet att isas av förskräckelse, hon hade redan begripit, att där var någon, som av gammal vana ringt till Klaras telefon, och som nu inte kände skillnaden på rösterna, helt förklarligt, då de båda flickorna talade samma dialekt.
— Här har väl inte varit några andra? sade hon snabbt med tanke på Klaras mor.
— Ligg inte och prata strunt nu, kom och öppna.
Rösten lät otålig och befallande.
Pennskaftet funderade ett ögonblick och såg på klockan. Halv två, mycket liten risk alltså, att
