128
Pennskaftet blossade upp, men då hon såg den andras menlösa min, hennes oskyldiga nöje över frasen, skrattade hon.
— Nej, tycker ni? frågade hon och såg litet gäckande på flickan, som satt där i all sin textila prakt med handbroderad reformklänning och stora silversmycken under hakan och neråt.
Hennes förvåning var obeskrivlig, då flickan plötsligt dolde ansiktet i händerna och viskade: ja.
— Ja? upprepade Pennskaftet häpen. Det hade jag då aldrig trott.
— Det är förfärligt, sade flickan. Det sliter sönder ens hjärta, hur man än väljer.
— Å, sade Pennskaftet, ni tar det alltför krångligt, bry er inte om att fundera på sånt.
— Om man arbetar och älskar på allvar, så kommer förr eller senare för alla kvinnor, som ägnar sig åt konsten den stund, då de måste välja, sade textilflickan litet förtörnad. Och jag trodde att ni som själv — — — som — — —
— Men jag är ingen konstnär, sade Pennskaftet så allvarsamt hon kunde.
— Nej, det förstås, och det gör ju saken delvis lättare. Men ni kan ju ändå hålla på er verksamhet, tycker ni inte, att det skulle kännas svårt att behöva uppge den? Kan ni inte en gång sätta er in i vad jag skall känna?
Pennskaftet tänkte skarpt. — Nej, sade hon.
Textilflickan såg mycket förvånad och besviken
