IX.
Det var en bitter och blå vårafton.
Cecilia skyndade genom smågatorna på norr utan att se sig om, utan att en enda gång höja blicken mot Guds klara vårhimmel. Man skall vara glad, när man får lida för den sak, man strider för, men blott icke detta, icke gå ut till våren, icke nödgas åse, hur det ånyo blir vårkväll över Stockholm, nu som förr.
Sommarmöteskommittén hade, genom det tidiga vårvädret väckt till besinning av att tiden gled mot sommar, haft sitt första sammanträde, och Cecilia hade blivit vald till dess sekreterare. Efter denna enda vinter hade man redan lärt sig att räkna på och använda hennes plikttrohet och arbetsvillighet, och det gladde henne, när hon märkte det. Hon tyckte, att hon icke längre arbetade så blint som förr och hon envisades heller icke längre med att påstå, att hon gjorde det. Under sammanträdet hade hon till och med ertappat sig med att säga »vi» med ett alldeles nytt och intimt tonfall, och hon tänkte, att hon nu började förstå vad de andra menade med »saken», som de talade om i sällsynta och högtidliga ögonblick. Men hon hade icke beräknat, att det skulle dra så långt ut
