131
på eftermiddagen under den livliga överläggningen uppe på Lästmakaregatan, det hade blivit afton, och det var vår.
Det var vår. För sjunde gången var den en eländig vår, ingenting kunde hindra det. Hon gick så fort hon kunde, skyende solen, som stod på lur i alla gatmynningar, vågade knappt andas in den unga, blå luften. Se, alla fönsterrutor glimmade av guld och rubiner, som unga hjärtan på vilka lyckan lyser, men blott för att slockna lika fort som de. Åren blevo genomskinliga som vårkvällens dager, de lyfte och försvunno som en dimma, man såg rakt genom dem in i det förgångna, och på nytt kände man med den ångest, som icke kan utsägas, att det skulle följa en till livets slut.
På Regeringsgatan nämnde någon Cecilias namn, det var adjunkten Vallmark, som varit med på sammanträdet, men blivit efter.
— Tycker ni verkligen, att man skall diskutera taktikfrågan vid ett sådant där offentligt möte? frågade hon andfådd.
Cecilia såg flyktigt på hennes klara, glada ansikte och undrade hur den var skapad, som denna afton var karl till att gå och glädja sig över sin kommunala valbarhet, men det gjorde hon.
— Är det inte vemodigt vackert i kväll? frågade hon med en plötslig önskan att med en annan halvgammal och ensam kvinna samtala över livets grymhet.
