134
— Jo, svarade hon på hans fråga, men säg, skall jag en gång bli så där förtvivlad över våren?
Han förstod inte riktigt vad hon menade och hon svarade själv.
— Nej, ty jag är starkare, och du, ack du, min älskade, är inte som de andra?
— Hur som andra?
— Som går bort, som blir trötta, som glömmer —
— Hå, jag är nog som andra, svarade han ödmjukt, men skillnaden är den att det är däremot inte du. Den, som en gång kommit att älska dig, måste älska dig i evighet.
— Det var bra, sade hon och lät sig nöja, men låt oss gå vidare, det är kallt. Han lydde, trots att han mycket hellre skulle blivit kvar bakom kullen och kysst henne.
— Se, där har vi staden igen, sade han, först pannan, så ögonen, se så många ögon, som ser på oss två.
— Tänk, när vi länge hållit av varandra och får en hel stad av minnen att vandra i. Jag längtar, att vår kärlek skall bli gammal, sade hon. Hur gammal är du? tillade hon plötsligt.
— Det får du inte veta.
— Är du rädd om din ålder, du? Kan knappt vara trettio.
— Ja, ty jag är redan alltför gammal att ha träffat dig först nu.
— Du får kyssa mig en gång för varje år.
